A Design For Life

jag gick ju över tiden ganska länge och kände aldrig att det riktigt var på gång med förslossningen, det stod mest still.

lördagen den 14:e juni (BF+ 13) så började jag få blodliknande flytningar och jag har innan varit på UL efter liknande flytningar och de på UL sa att allt var som det skulle så när det kom igen så tänkte jag inte så mkt på det men ringde till BB ifall att. jag hade ringt till dom redan så mkt så dom visste vem jag var. haha. alex o jag fick i alla fall åka upp och göra en CTG kurva som visade att jag hade sammandragningar var 6:e minut ungefär. klockan hann bli 23:30 och de skicka hem oss igen för barnmorskan sa att förlossningen var på gång men jag var inte öppen något utan fick en tablett emot sammandragningar så jag skulle kunna sova och vi åkte hem. när vi väl kom hem så försökte vi sova, men det gick ju sådär. vi båda var ju så förväntansfulla av att det ÄNTLIGEN hände något. men under natten började jag blöda ännu mer och det var ingen flytning utan rent blod. klart blev jag orolig men försökte sova igen.

Söndagen den 15:e juni så vaknade vi runt 09.00 och det kom fortfarande mkt blod och jag hade inga sammandragningar alls. vi hade tid egentligen på BB på måndagen för att kolla om vi skulle bli igångsatta men jag rinde till BB igen och berätta att det kommit ännu mer blod och vi åkte in igen kl 11:20 för en CTG kurva. ganska snart så visade den att Majken inte alls mådde bra i magen. sammandagningarna hade avslutats helt och hennes hjärta slog mkt, men det ska slå ojämt och hon var mkt däven i magen. de försökte väcka henne men hon reagera inte. så de beslutade att hon skulle ut med akut kejsarsnitt. när man får ett sånt besked så kastas hela ens värld omkring. både alex o jag blev såklart mkt chockade att gå ifrån att förslossningen var på gång till akut kejsarsnitt på 12 timmar.  jag kan inte förstå att folk väljer kejsarsnitt frivilligt, för det var det värsta jag gjort.
där gick allt så fort så medans alex hämta grejer hemma så gjorde de i ordning mig för snittet och kl 13.06 kom hon ut. direkt när majken var ute så svimma jag och har svaga minnen ifrån själva förlossningen. i alla fall i bakhuvudet så förstod jag att det var något som inte stämde för hon fick aldrig komma upp till mig direkt efter födseln utan hörde bara henne skrika i ett annat rum.
narkossköterskan (som grät lika mkt som mig) kom och sa till mig att majkens navelsträng såg konstig ut och att hon var tvungen att direkt åka till örebro och USÖ som är specialister. mer fick jag inte veta direkt utan dom sydde igen mig och jag fick åka in till ett uppvakningsrum. alex var med majken hela tiden och åkte med till örebro, vilket var mkt bra för då kunde vi hålla kontakten utan att prata med en massa läkare. egentligen skulle jag inte få träffa henne innan hon åkte men de koppla lös mig från allt och majken och jag fick ses i en minut ungefär innan hon fick åka. det är ett möte jag aldrig glömmer.
när de väl kom in till örebro så konstatera läkarna där att majken hade blodklumpar i navelsträngen och de var osäkra på om det var hon förlorat blod när jag hade så kraftiga blödningar, vilket hon inte hade. majken var ett mkt friskt barn men de hade henne där för observation en natt och efter jag piggnat till under dagen så fick jag åka in med ambulans till örebro och min familj. där fick hon vara med oss och vi fick mata henne. sedan sov vi över på en annan avdelning och på morgonen så friskförklarades majken och vi fick åka tillbaks till karlskoga vilket var mkt befriande.
när man lever i den ovishet vi gjorde under några timmar så hinner man tänka otroligt mkt. det är stort att bara bli föräldrar och man vill inte ha några komplikationer alls. under nio månader så har man gått och drömt hur det ska vara när bebisen kommer hem med en och hur förlossningen ska gå till och rubbas det som man byggt upp under en sån lång tid så känner hur maktlös man är och hur man kan älska en månniska så mkt som man inte ens känner.
nu var allt bra med majken (förutom att hon inte hör något på höger öra, något som kan vara tillfälligt eller inte, vi ska till örebro för koll, men det känns som en petitess efter allt) och efter man sett hur det kan gå inne i örebro på den avdelningen som Majken låg på. jag vet att jag aldrig skulle klara av det som många får gå igenom med sina barn.  

det som i alla fall hade hänt var att min moderkaka hade lossnat under natten och det var det som blödde samt att det var två hål i moderkakan stora som två fingrar samt att den hade slutat att gett näring som den gör när man går över tiden länge. därför var hon så däven inne i magen.
majken o jag räddade livet på varann den dagen i alla fall, för varken hon eller jag hade klarat en vanlig förlossning med dom förutsättningarna vi båda hade.

hon är det bästa som hänt oss båda och det är fortfarande jobbigt att tänka på förlossningen, det kommer nog aldrig riktigt försvinna. jag gråter så fort jag ser bilder på den och tänker tillbaks. ett tag trodde jag att hon inte skulle vara med oss och den känslan finns fortfarande. jag är så sjukt överbeskyddande och tittar till henne JÄMT. 

nu handlar livet om så mkt mer.

denna dag har jag faktiskt gjort saker. jag har varit på vita rum och beställt en matta, har varit o glott på jobbet i brist på annat och käkat med jossan på melkers. har en ny passion i mitt liv, deras kyckling sallad. nu är jag helt slut. haha.

min karl kommer hem redan i morgon. wie. så vi får hoppas att bebis o jag kniper igen nu inatt så älskling kommer hem och jag kan varva ner från hela den där grejen att han inte är hemma när det smäller till. för det är mer stressande än vad någon kan ana. inte minst för alex. jag ringer ju han så fort jag får någon värk och ni måntro att han känner sig hjälplös när jag ringer och gråter i luren, men jag behöver bara höra hans röst och att han pratar med mig om normala saker så brukar det lugna ner sig.

ska strax lägga mig och läsa, har gjort det på tok för lite idag.