A Design For Life

jag är en riktig skvallerkärring jag. får jag reda på något smaskigt slänger jag mig på telefonen o ringer jenny o alex. skvaller är himla kul. jag vet ganska mkt för alla i min omgvning är precis likadana som mig och är dom i min närhet får dom veta saker även om dom vill eller inte. därför har det varit himla svårt att hålla käft om det här.
och äntligen har alex gett klartecken om att jag får gå ut med det faktum att vi väntar barn här i bloggen.
vi fick reda på det himla tidigt, vilket har varit jobbigt för det är en jävla väntan. men nu, efter att ha spytt varje dag i 6 veckor tror jag att jag äntligen har slutat med så börjar jag se ljuset i tunneln. har varit så jävla trött o det är jag fortfarande, men inte alls på samma sätt. folk vet nog det här och visste ni inte det här, ni kära läsare så go ahead and tell the world! jobbigt har det varit för jag är så himla stolt över att jag är med barn o det vill man skrika ut till hela världen.

alex o jag har inte varit tillsammans länge, det vet vi också men det är något vi aldrig diskuterat, det här har aldrig känts mer naturligt och vi är himla lyckliga. allt klaffar perfekt mellan han o mig och jag blir tårögd när jag tänker på alex om hur han varit emot mig den sista tiden. han gör allt för mig o bebis medans jag är trött och sover heeela tiden.

så nu tänker jag inte dölja min lilla kulmage längre, äntligen får jag gå o vara stolt. hihi.

men det är konstigt för samtigt som man är så jävla glad och tacksam att man kanske ska bli föräldrer så är jag så jävla rädd för att det ska vara något fel. ultraljud den 4:e januari och tiden går för sakta dit.

skönt att äntligen fått skriva om det.