jag kallar det lycka
alltså, jag klagar mer än gärna om allt jag kan komma över att klaga på och jag vet att jag måste se framåt och bla bla bla men nu är jag riktigt less på att må så dåligt för att jag är med barn. missförstå mig rätt, jag vet att detta är en sits jag satt mig själv i och jag är världens lyckligaste för allt jag har men det här illamåendet måste ta slut. runt vecka tolv sa barnmorskan att det skulle gå över. jag är nu i vecka 23 och spydde tills tarmarna skulle ramla ut på mig mellan 03.30 och 04.30 i natt. således var jag trött hela långa dagen idag och tur så jobba jag lite, annars skulle jag aldrig ta tag i mig själv o komma ur soffan.
men det finns två sidor av ett mynt och jag glömmer bort allt elände när jag känner sparkar.
jag förstår inte folk som skaffar fler än ett barn. haha. man glömmer väl bort allt antar jag. och dom säger att första barnet är värst. max ett barn till och det är alex med på=)
jag inser nu att jag har blivit det jag befarat... en sån där blivande mamma som inte längre har ett liv att skriva om, utan hela vardagen kretsar kring våran ofödda lilla knodd. och det värsta är att jag drar med mig mina vänner också. så fort jag handlat någon ny dress till bebis så skickar jag mms direkt till jenny. hon skiter väl i allt sött jag handlar? haha. men samtidigt är jag stolt och det kommer tas hur många magbilder som helst innan bebis kommer ut och ännu mer när bebis är bland oss. tusen bilder på samma min och jag kommer mms:a jenny så fort bebis sover, äter eller ler. men så är det när en själv inte sätts i första hand längre. jag förbereder mig kanske, jag vet inte. sen är jag på alex en massa för jag jag tycker inte att han handlat något själv till bebis, det är bara jag som handlar kläder. herregud kristin, det är 4 månader kvar! men duktig har jag varit som inte tjatat om bilbarnstol eller säng till bebis. det är bra gjort av mig=)
men bara för det här inlägget så kommer jag inte sluta prata om bebis. bebis är mitt liv, mitt och alex liv och tillsammans ska vi faktiskt bli en familj, kan ni tänka er det? då får man vara lite knäpp. men illamåndet måste sluta, jag måste ringa barnmorskan i morgon.
jag tänker ofta på om jag kommer klara av det här med bebis. ta hand om en liv. jag kommer inte veta hur jag ska göra. jag får lite smått panik när jag börjar grubbla. kommer jag komma vara tillräcklig för bebis? säg att alla blivande mammor känner så ibland? jag tror man kommer in i rollen som mamma snabbt och jag hoppas, hoppas, hoppas på att det inte blir några komplikationer, det har vi redan haft så det räcker och blir över.
jag får tänka att det klart att det allt kommer gå bra. både alex o jag har familjer som gör allt för oss och vänner som ställer upp till 200 procent så det kan inte bli dåligt.
jag vill bara ha alex här, så jag slipper sitta o grubbla. med han här är allt bra. han är den finaste människan jag vet.
men det finns två sidor av ett mynt och jag glömmer bort allt elände när jag känner sparkar.
jag förstår inte folk som skaffar fler än ett barn. haha. man glömmer väl bort allt antar jag. och dom säger att första barnet är värst. max ett barn till och det är alex med på=)
jag inser nu att jag har blivit det jag befarat... en sån där blivande mamma som inte längre har ett liv att skriva om, utan hela vardagen kretsar kring våran ofödda lilla knodd. och det värsta är att jag drar med mig mina vänner också. så fort jag handlat någon ny dress till bebis så skickar jag mms direkt till jenny. hon skiter väl i allt sött jag handlar? haha. men samtidigt är jag stolt och det kommer tas hur många magbilder som helst innan bebis kommer ut och ännu mer när bebis är bland oss. tusen bilder på samma min och jag kommer mms:a jenny så fort bebis sover, äter eller ler. men så är det när en själv inte sätts i första hand längre. jag förbereder mig kanske, jag vet inte. sen är jag på alex en massa för jag jag tycker inte att han handlat något själv till bebis, det är bara jag som handlar kläder. herregud kristin, det är 4 månader kvar! men duktig har jag varit som inte tjatat om bilbarnstol eller säng till bebis. det är bra gjort av mig=)
men bara för det här inlägget så kommer jag inte sluta prata om bebis. bebis är mitt liv, mitt och alex liv och tillsammans ska vi faktiskt bli en familj, kan ni tänka er det? då får man vara lite knäpp. men illamåndet måste sluta, jag måste ringa barnmorskan i morgon.
jag tänker ofta på om jag kommer klara av det här med bebis. ta hand om en liv. jag kommer inte veta hur jag ska göra. jag får lite smått panik när jag börjar grubbla. kommer jag komma vara tillräcklig för bebis? säg att alla blivande mammor känner så ibland? jag tror man kommer in i rollen som mamma snabbt och jag hoppas, hoppas, hoppas på att det inte blir några komplikationer, det har vi redan haft så det räcker och blir över.
jag får tänka att det klart att det allt kommer gå bra. både alex o jag har familjer som gör allt för oss och vänner som ställer upp till 200 procent så det kan inte bli dåligt.
jag vill bara ha alex här, så jag slipper sitta o grubbla. med han här är allt bra. han är den finaste människan jag vet.
Kommentarer
Trackback
